tidyshell

Jag satt där med mitt blonda hår. Helt uppgiven och mållös.
Och nu sitter jag här med mitt bruna hår.. inte för att jag trodde att
hårfärgen skulle påverka mitt oerhört krångliga liv men jag hoppades
på någonslags förändring och att gamalt skulle tyna bort.
men som sagt, nu sitter jag här med mitt bruna hår och allt känns återigen förjävligt.
Och tusen gånger hopplösare än någon gång innan, eftersom allt jag samlat på
mig under åren sparats till en stor klump som nu överstiger min gräns av vad jag
 kan hantera och håller på att kväva mig.

Känner mig som en patetisk fjortis när jag sitter här och tycker synd om mig själv
men efter misstag och misstag kan man inte vara mycket annat.

Det är så frustrerade när jag verkligen inte kan beskriva eller sätta
ord på alla tankar och känslor som jag har så ingen kan förstå.
När jag inte kan med ord kan uttrycka hur jag från botten dragits till
ännu lägre platser som jag inte ens visste fanns.

Och jag kan inte hantera det. jag kan inte få mig själv att sluta falla tillbaka
till de saker som jag verkligen borde akta mig för och som är så otroligt
dåliga för mig.

Som grädden på moset så kan jag inte längre prata om allt med dig heller.
och inte dig, dig eller dig. Sammanfattningsvis ingen.
Blir tvungen att försöka lösa allt på egenhand. Lycka till för det lär jag behöva.

frustrerande, hopplöst finns det något värre ord man kan andvända?

Jag måste sluta ge min tro till människor om och om igen
och sluta vara så himla blåögd.
För det lönar mig inte, utan tvärtom jag blir bara så himla
besviken gång på gång på gång.
och till och med dom som nästan vet hur allt ligger till får mig
att tappa andan av besvikelse och får min mage att vända sig åt alla möjliga håll.

vad ska man säga.